HV71-bloggen

Jag har vaknat till liv efter välförtjänt sömn men känner fortarande ett enormt segerrus. Finns det något bättre här i livet än ishockey? Glädjen den ger går inte att jämföra med något annat och ingen som inte är insatt kan förstå känslan jag talar om. Jag säger bara en sak, ni missar något. Visst är det också tvärtom ibland, att hockeyn framkallar ångest, nervositet och annat jobbigt, men efter sådana matcher som kvartsfinal 6 blir man påmind om att det är värt det.

Efter sex minuter av första perioden låg HV under med 2-0. Jag ville lägga mig ner och dö och såg semifinalplatsen försvinna framför ögonen på mig. Resten av perioden gick ut på att inte låta Timrå göra fler mål. I den andra perioden såg det ungefär likadant ut, fram tills HV fick spela boxplay. Efter ett fantastiskt arbete av hela laget, där de förmodligen stärktes en hel del, redde de ut boxplay efter boxplay. Efter det kom reduceringen av Björn Melin.

I den tredje perioden hängde kvitteringen i luften länge. Med fem minuter kvar gjorde Mattias Tedenby 2-2. Det behövdes en lång och fruktansvärt nervös videogranskning innan det konstaterades att det var mål. Total lycka, som blandades med en nervositet av sällan skådat slag inför förlängningen. I finalserien förra året spelades två förlängningar, men ingen av dessa var en match där HV riskerade att åka ut om de förlorade. Detta var värre.

Sex minuter in i förlängningen, som kändes som en hel evighet, hände det. Mikko Lehtonens skridsoskena gick av i sarghörnet där bortaklacken står, varpå jag såg det hela väldigt tydligt. Jag fattade först ingenting. Vad gör han? Är han full? Dör han? Sedan utbröt total kalabalik innan Daniel Grillfors på något sätt fick tag på pucken, sköt ett backskott och gjorde mål. Fantastisk, helt obeskrivlig lycka. Både spelarna på isen och bortastå exploderade.

Visst hoppades och trodde jag på en vändning hela tiden, men ändå kändes allt så overkligt när det väl hände. Tack, tack, tack HV71 för att ni skänker mig en sådan glädje.